Det här med kärlek

När jag står med huvudet mot hans bröst och hör hans hjärta slå. Hur han varsamt håller om hela min rygg och nacke, hur han håller om hela mig. När det bara bubblar. När tiden stannar. När allting runt om inte spelar någon roll längre. I det ögonblicket kommer ett léende smygandes inifrån, då kan jag känna hur lycklig jag är. 

Hur är det att vara kär? När vet man att man är kär? Finns det ens ett svar till den frågan? 
Man vet när man är kär, tillslut inser man det på ett eller annat sätt. Man känner det i hela kroppen, det går inte att hålla tillbaka känslan.

Jag minns att jag satt och funderade, en kväll i november, på vad det var för känsla jag kände egentligen. Den var främmande. Skön, behaglig, ny och främmande. Jag funderade en stund och så kändes det precis som i en film, alla tankar och känslor blev en och föll på plats. Jag var lyckligast i världen och kär. På riktigt. Om och om igen faller jag för min fina prins, dag efter dag, månad efter månad.

Vad man känner är svårt att förklara, jag tror att alla upplever kärlek på olika sätt. Alla älskar olika. Men kärlek finns inom alla, det finns någon för alla och - man bara vet när man är kär. 
För mig finns det en trygghet som inte fanns där innan - nu när jag har min fina Jonatan. Att få det svart på vitt, att han älskar mig oavsett om jag är med/utan smink, vad jag har för kläder, om jag är trött/arg/ledsen eller hur äcklig som helst. Att få det svart på vitt att han älskar mig, den jag är, min insida.

Han får mig att känna mig stolt över mig själv, lycklig, uppskattad och älskad. Han har fått mig att älska mig själv, att acceptera den jag är. 

Min fina prins.