Att få känna den där känslan när man tänker "FAN, vad jag är bra"

Efter att ha åkt med när Jonatan övningskörde i drygt en timme var det skönt att ge sig ut på en springtur. Jag var så trött och opepp som man bara kan bli.

Väl ute kändes det bra - det var mycket syre i luften, småregnade lite, blåste lagom mycket och så var det så fint. Bland annat sprang vi förbi en stor regnbåge. Åter till saken, hur som helst var jag inställd på max 2 km. Resultatet blev att vi sprang 5km, på 30:04 minuter. Det vill säga att jag har slagit mitt rekord igen. Jag slutade inte le på säkert 10 minuter. Målet är att springa milen med pappa den 1 september.