Jag tänker på att jag inte får tappa mig själv, att jag måste fortsätta andas djupt. Måste hålla fokus på att andas. Måste. Måste.
Känner vattenstrålarna sila ned, längs med min bara kropp. Hur det bränner till extra mycket på mina kalla fötter. Hur det ger mig rysningar när det rinner längs med min rygg.
Jag känner mig mörbultad, som att all kraft har sugits ut, ut ur min sköra kropp. Jag tvingas sätta mig ned, jag är yr av all ånga, det brännande vattnet. Svag. Lutar mig mot den kalla kakelväggen och rycker till av temperaturskillnaden. När vattnet sedan slukar mitt hår rullar mina ögon nästan bakåt, värmen är som ett tryck på och i hela huvudet.
Jag kurar ihop mig, det drar en aning från en glipa längst ned i duschen. Jag har aldrig noterat den innan då jag aldrig suttit ned. Min blick är fastklistrad på en vattendroppe som sakta närmar sig golvet. Mina tankar är helt stilla. Jag glömmer bort att andas för en stund och drar efter andan med ett djupt andetag.
Det känns nästan som att någon håller i min strupe, som att någon vill att jag ska känna obehag och ha svårt att andas.
Det känns nästan som att någon slår mig i magen, som att någon vill att jag ska ha ont. Som att någon vill mig illa.
Det känns nästan som att någon är inuti mitt huvud, som att någon viskar till mig ”Det är ditt fel, du förtjänar att må såhär.” ”Vad feg du var, varför gjorde du inget? Ha!”
Jag känner hur min puls ökar när jag sträcker mig och höjer vattentemperaturen ytterligare lite till. Bara lite, lite till. Jag kan känna mitt hjärta slå i bröstkorgen, se tydligt hur det bultar hårt och effektivt där inne. Jag sluter ögonen och vattnet rinner. Bränner.
Jag lyssnar på hur det låter när dropparna slår i marken, jag lyssnar på mina andetag, på mina hjärtslag i öronen. Jag känner vattnet och det hårda golvet. Hur mina ögon rycker under de slutna ögonlocken.
Jag tänker på att jag inte får tappa mig själv, att jag måste fortsätta andas djupt. Måste hålla fokus på att andas. Måste. Måste.
